Konstfrämjandet Uppland

2

Konstfrämjandet Uppland

Horisont Hospitalet — en utställning i Hospitalsparken

Processbilder från Alex Basura och Jonas Nobel
Utställning med Muhammad Ali, My Lindh, Jonas Nobel, Eric Magassa, Olof Marsja, Fatima Moallim, Alex Rosa, Chun Lee Wang Gurt, Yemisi Wilson och Ruben Wätte. Curator Johanna Uddén, co-curator Martina MacQueen.

Ta med familj och vänner, vandra runt bland verken och njut sedan av en picknick i den vackra Hospitalsparken. Eller avsluta konstrundan med ett parti boule på Boulleråker nere vid ån, käka glass eller hamburgare och ta ett glas öl. Glädjande nog kommer det att serveras kaffe, te, saft och rykande färska vegan-donuts av lokala producenten DoughnUpps i anslutning till utställningen.
 
Värdar finns på plats för att svara på frågor och hjälpa till att hitta.
 
Information om området:
 
Buss: nummer 4 från Resecentrum mot Gottsunda, hållplats Lägerhyddsvägen.
 
Bil: parkering är endast tillåten på parkeringen vid Emmy Rappes väg och utanför Lundellska skolans idrottshall, nere vid ån.
 
Hitta hit: Hospitalet
 
Digital karta över utställningen här eller på FB-eventet. Papperskarta kommer att finnas vid Ulleråkersvägen 40 A.
 
Karta Horisont
 
Information om utställningen:
 
I Uppsala finns få platser för samtidskonst och det finns få ateljéer. Ateljéföreningen Hospitalet i Ulleråker drivs av kommunen och hyser för närvarande ett fyrtiotal kulturaktörer, men trycket på kön är stort. Med olika utställningar i och runt Hospitalet vill Konstfrämjandet Uppland visa potentialen hos en plats som skulle kunna vara ett framtida sjudande kulturhus.
 
Sommaren 2020 arrangerade Konstfrämjandet utomhusutställningen LIVET! i Hospitalsparken där tjugo lokala konstnärer deltog. Det blev en stor succé och besöksantalet uppskattades till över 1 000 personer.
 
För att belysa Hospitalet från en annan horisont har Konstfrämjandet i år bjudit in konstnärer från olika delar av landet. Muhammad Ali, My Lindh, Jonas Nobel, Eric Magassa, Olof Marsja, Fatima Moallim, Alex Rosa, Chun Lee Wang Gurt, Yemisi Wilson och Ruben Wätte har alla olika ingångar till sitt skapande och deras varierande uttryckssätt ger en bred och upplevelserik utställning.
 
Under en vecka i maj var konstnärerna på plats i Ulleråker och genom visningar, presentationer och egna studier lärde de känna området. Därefter har de skapat var sitt platsspecifikt verk som nu ingår i utställningen. Till exempel har Alex Rosa skapat textila skulpturer som minner om tiden då odling var en del av läkandet, Yemisi Wilson har skapat en marmorbyst som en hyllning till en av patienterna och Ruben Wätte har utformat en ritual kring att gräva i sitt innersta.
 
Horisont Hospitalet arrangeras av Konstfrämjandet Uppland med stöd av Kulturrådet, Folkrörelsernas konstfrämjande och Uppsala kommun
 
Program (utgångspunkt är entrén vid Hospitalet) i samarbete med Studiefrämjandet:
 
• Lördag 21 augusti kl 14.00 invigningstal av Helena Persson, chef Norrköpings konstmuseum
• Söndag 22 augusti kl 14.00 introvisning med Martina MacQueen, co-curator
• Onsdag 25 augusti kl 17.00 musik och introvisning i parken (samarr: Svenska kyrkan)
• Torsdag 26 augusti kl 18.00 introvisning med Johanna Uddén, verksamhetsledare och curator
• Söndag 29 augusti kl 14.00 introvisning med Johanna Uddén, verksamhetsledare och curator
• Torsdag 2 september kl 18.00 introvisning med Martina MacQueen, co-curator
• Söndag 5 september kl 16.00 finissage med introvisning och konsert i Gode herdens kapell (samarr: Svenska kyrkan)
 
Ta gärna med egen picknick-korg!
 

 
Texter till verken svenska/engelska
 
1. YEMISI WILSON
Aldrig glömda (marmor)
 
Ulleråkers kyrkogård är förmodligen Uppsalas minst kända begravningsplats. Här har omkring 1 300 personer blivit gravsatta, mestadels patienter vid Ulleråkers Hospital, men även personal. Den sista patienten gravsattes 1954. När patienter begravdes brukade förutom prästen endast personal och andra patienter närvara under jordfästningsakten. Några tal förekom aldrig. Själva kyrkogården sköttes av arbetslag med patienter som också själva grävde gravarna. Träkorsen som förr utmärkte avlidna patienters gravar, är sedan länge borta. Idag finns endast tolv gravstenar över döda patienter bevarade.
 
Aldrig glömda är konstnären Yemisi Wilsons minnesmonument över de patienter som idag inte lever kvar i någons minne. De som under livet inte fick besök av anhöriga eller kontakt med den yttre världen. De som fick bära på dåtiden skam och stigma av psykisk ohälsa.
 
Yemisi Wilson, f. 1968 i London, England, är bosatt och verksam i Stockholm. Hon är utbildad i Florens och Pietrasanta, Italien, där hon varit verksam i ett tjugotal år. Hon har studerat vid Il Bisonte Scuola Grafica och Scuola Libera del Nudo i Toskana samt Accademia di Belle Arti de Frienze och Facultad de los artes libres, vid Granadas universitet, Spanien. Hennes konst finns representerar i både privata och publika samlingar, bland annat Statens konstråd.
 
Never forgotten (marble)
Ulleråker cemetery is perhaps Uppsala’s least-known cemetery. Around 1,300 people are buried here, mostly patients at Ulleråker Asylum, but also members of staff. The last patient was buried in 1954. When patients were buried, apart from the priest, only staff and other patients were present at the ceremony. No speeches were ever held. The cemetery itself was managed by patients who dug the graves themselves. The wooden crosses that once marked the graves of deceased patients have long since disappeared. Today, only twelve tombstones of dead patients are preserved.
 
Never Forgotten is the artist Yemisi Wilson’s memorial to patients who today do not live on in anyone’s memory. Those who during their lives were not visited by relatives or allowed any contact with the outside world. Those who had to endure the shame and stigma of mental illness of the time.
 
 
2. MUHAMMAD ALI
Komplexa former /Complex Shapes (metall, stålvajer)
 
Muhammad Ali har hämtat inspiration till sitt konstverk i ett citat ur boken Komplext kulturarv skriven av Cecilia Rodéhn och Hedvig Mårdh: ”Ulleråker är en plats som rymmer blandade känslor: ångest, förtvivlan, smärta, förvirring, rädsla och apati men också trygghet, glädje och vardag. Det är en komplex plats och ett komplext kulturarv.”
 
För att skapa konstverket har konstnären genom ett intrikat system med gyllene snittet som grund, skurit och böjt aluminium till en abstrakt form. Verket är installerat som en del av det gamla klocktornet, även det konstruerat utifrån gyllene snittet. Skulpturen är integrerad i luftrummet där det skapar komplexa former av hålrummet – motsatser och motsägelser mellan det gamla och det nya, kontrasten mellan dåtidens och nutidens syn på etik och psykisk ohälsa.
 
Platsen knyter också an till det kristna kulturarvet vars värdegrund tillsammans med traditioner och sedvänjor ligger till grund för vår lagstiftning. Formerna blir till en krock där komplexitet sammansmälts med det elementära, där det förgångna kolliderar med nuet.
 
Muhammad Ali, f. 1982 i Al-Malikiyah, Syrien, är bosatt och verksam i Stockholm.
Muhammad Ali har studerat vid Konstfack, Stockholm och vid avdelningen för måleri på institutionen för fri konst vid Damaskus konsthögskola. Hans multidisciplinära konstnärliga praktik inbegriper tekniker som video, installation, digital konst, måleri och teckning.
Muhammads arbeten har ställts ut på bland annat AllArtNow, Syrien, Moderna Museet, Stockholm, Kalmar konstmuseum, Bornholms konstmuseum, Danmark, Pori konstmuseum, Finland, Jönköpings länsmuseum, Scope Art, New York.
 
Complex Shapes (metal, steel wire)
Muhammad Ali has taken inspiration for his artwork from a quote in the book Complex Cultural Heritage written by Cecilia Rodéhn and Hedvig Mårdh: “Ulleråker is a place that holds mixed feelings: anxiety, despair, pain, confusion, fear and apathy but also security, joy and everyday life. It is a complex place and a complex cultural heritage. ”
 
To create the artwork, through an intricate system with the golden section as a base, the artist has cut and bent metal into an abstract shape. The artwork is installed as part of the old bell tower, a construction also based on the golden section. The sculpture is integrated in the air space where it turns the cavity into complex forms – opposites and contradictions between the old and the new, the contrast between past and present views of ethics and mental illness.
 
The place is also connected to the Christian cultural heritage, whose values, along with traditions and customs, form the foundation of our legislation. The forms represent a collision where complexity merges with the elementary, where the past collides with the present.
 
Muhammad Ali is a Syrian artist based in Sweden. He holds an MFA from Konstfack/Stockholm and a BA from the Fine Arts Faculty/Damascus. Muhammad has a multi-disciplinary approach in his artistic practice, which ranges from video, installation and digital art to painting and drawing.
Muhammad’s work has been exhibited in many countries and venues, including Moderna Museet, Sweden; Kalmar Konstmuseum, Sweden; Bornholms Konstmuseum, Denmark; Porin Museum, Finland; Jönkopings Läns Museum, Sweden; Scope Art New York, AllArtNow, Syria.

 
 
3. OLOF MARSJA
En materiell avbild av förnimmelsen av en ande som fastnat i jorden vi står på
(aluminium, stål, tio kronorsmynt, 8xxl huvtröja, textil, sovsäck, epoxy, körsbärsträ, formplywood, polyester snören, rep)
 
Olof Marsja har under längre tid rört sig i förskjutningen mellan den fysiska och den immateriella kroppen. Minnet och minneslösheten har varit något som fängslat honom. Behovet av att sträcka sig bortom hudens yta, att upplösa gränserna mot omgivningen. Vad händer när vi försöker fly vår kropp för att bli något mer än det den mänskliga formen tillåtit?
 
Under besöken på Ulleråkers Hospital började dessa tankar konkretiseras och ta ny form. Marsja, vars konstnärskap ofta rör sig bland frågor kring identitet, hemlöshet, samtid och historia, har här på ett lekfullt allvar tagit sig an delar av Ulleråkers tunga historia.
Marsja arbetar främst med skulpturala uttryck där det organiska, industriellt producerade och det handgjorda sätts samman till tvetydiga gestalter och objekt. Hans skulpturer kan liknas vid hybrid- figurer som glider mellan kategorier som bildkonst, konsthantverk, fantasi, verklighet, människa och djur.
 
Olof Marsja f.1986 i Gällivare, är bosatt och verksam i Göteborg. Han är utbildad vid Konstfack i Stockholm. Han har bland annat ställt ut på Galleri Nevven, Havremagasinet, Bonniers Konsthall, Göteborg Konsthall, Alta och Luleå Biennalen. Arbetar för närvarande med ett beställningsverk åt Röhsska Museet i Göteborg.
 
A material image of the perception of a spirit stuck in the earth we stand on
(aluminum, steel, ten kronor-coins, 8xxl hoodie, textile, sleeping bag, epoxy, cherry wood, molded plywood, polyester strings, rope)

Olof Marsja has for long found inspiration in the gap between the physical and the intangible body. He is captivated by memory and amnesia. The need to extend beyond the surface of the skin, to dissolve the boundaries of the environment. What happens when we try to escape our body to become something more than the human form has allows us to be?
 
During the visits to Ulleråker Asylum, these thoughts began to materialize and take on a new form. In this specific artwork, Marsja, whose art often centers on questions of identity, homelessness, the present and history, has taken on a part of Ulleråker’s oppressive history with playful seriousness.</e
 
Marsja works mainly with sculptural expressions where the organic, industrially produced and the handmade are juxtaposed in ambiguous figures and objects. His sculptures can be compared to hybrid figures that shift between categories such as visual arts, crafts, imagination, reality, human and animal.
 
Olof Marsja, born in 1986 in Gällivare, lives and works in Gothenburg. He trained at Konstfack in Stockholm. He has exhibited at Galleri Nevven, Havremagasinet, Bonniers Konsthall, Göteborg Konsthall, Alta and the Luleå Biennale. He is currently working on commissioned work for the Röhsska Museum in Gothenburg.
 
 
4. JONAS NOBEL
De ljusskygga kroppshyddorna lämnar slottet (lackat trä, stål)
 
Under 1950-talet blev preparatet Hibernal det första verkningsfulla läkemedlet som dämpade psykotiska symptom. Patienter som behandlades med Hibernal blev överkänsliga mot solljus och mycket ljusskygga. De använde därför så kallade hibernalhattar när de vistades utomhus.
 
Jonas Nobel har hämtat inspiration till sitt konstverk både i läkemedlet Hibernal och i de förskjutningar som tid, forskning och utveckling medverkar till. Hur en molekyl bidrar till att idén om ett kollektivt vårdande överges och hur Hospitalet som byggnad blir onödig och till slut läggs ner.
 
Skulpturserien består av fem lackade skulpturer. De skiljer sig åt i färg och form, en är sammansatt, en annan allvarlig, en tredje verkar fladdrig. Konstverken är skulpterade med motorsåg ur en och samma tall. Med ömhet har konstnären värnat om trädets märken och ärr, uppväxtens spår och minnen. Sol och regn påverkar, omvärlden påverkar. Och de sprickor och vindlingar som uppstår då träet sakta torkar visar att skulpturerna fortfarande är vid liv. Med en blinkning till de ljusskygga patienter som arbetat i de soliga grönsakslanden, har Jonas Nobel försett sina skulpturer med solskärm.
 
Jonas Nobel, f 1970 i Uppsala, är idag bosatt och verksam i Stockholm. Han är utbildad vid konsthögskolan i Umeå. Nobel har en mångfasetterad praktik, både som enskild konstnär och som medgrundare av design- och arkitekturgruppen Uglycute. Han arbetar med alltifrån skulpturala installationer till teckning och collage. Nobel arbetar även kontinuerligt i konstgruppen Sagovolvo tillsammans med konstnären Bella Rune. Han har utfört flera offentliga gestaltningsuppdrag och finns representerad i samlingar internationellt.
 
The light-sensitive bodies leaving the castle (lacquered wood, steel)
In the 1950s, the Hibernal became the first drug to effectively alleviate psychotic symptoms. Patients treated with Hibernal became hypersensitive to sunlight and required constant shade. They therefore wore so-called hibernal hats when outdoors.
 
Jonas Nobel found inspiration for his artwork both in Hibernal and in the ongoing shifts prompted by research and development over time. How a molecule contributes to a collective approach to care being abandoned and how Ulleråker Asylum as a building becomes unnecessary and is eventually closed down.
 
The artwork consists of a series of five lacquered sculptures. They differ in color and shape, one is complex, another somber, a third seems flimsy. The artworks are sculpted with a chainsaw from a single pine tree. With tenderness, the artist has embraced the tree’s marks and scars, the traces and memories of growing up. Sun and rain take their toll, as does the world outside. And the cracks and warps that occur when the wood slowly dries show that the sculptures are still alive. With a nod to the sunlight-averse patients who worked in the sunny vegetable gardens, the artist has provided his sculptures with sun visors.
 
Jonas Nobel, born in 1970 in Uppsala, currently lives and works in Stockholm. He trained at the Umeå Academy of the Arts. Nobel has a multifaceted practice, both as an individual artist and as a co-founder of the design and architecture group Uglycute. He works with everything from sculptural installations to drawing and collage. Nobel also works continuously in the art group Sagovolvo together with the artist Bella Rune. He has completed several public art commissions and is represented in international collections.
 
 
5. FATIMA MOALLIM
ILMO (stål)
 
Fatima Moallim arbetar oftast med performance där hon bearbetar den miljö som hon befinner sig i genom att bland annat skapa tillfälliga teckningar direkt på vägg, som sedan suddas ut eller målas över. I ILMO har Moallim arbetat efter platsens förutsättningar och istället utfört sitt tecknande i stål. Känslan av pennudden som ritar siluetter och tankebanor kvarstår. Hon är sitt formspråk trogen, också sin tematiska bas där hon ofta undersöker minnen, flykt och främlingskap. ILMO, som betyder barn på somaliska, är måttad efter konstnärens längd och ligger fastnaglad i marken.
 
Motivet är en fiktiv minnesbild utblandat med tecknandets översättning av platsen, det fysiska rummet och dess ärvda berättelser. Betraktaren möter en gestalt utan hierarkier mellan det som varit och det som är, där gränsen mellan hågkomst och fantasi suddats ut. Minnen eller reviderade versioner av sanningen? Alla berättelser gör avsteg från sitt ursprung, nya historier växer fram och traderas. Konstnären utmanar föreställningen om den objektiva historieskrivningen.
 
Fatima Moallim, f 1992 i Moskva, Ryssland och uppvuxen i Växjö och Gislaved, bor och arbetar i Stockholm. Moallim är autodidakt performance- och bildkonstnär och har deltagit både självständigt och i samlingsutställningar med sina performances och videoverk. Hennes konst har bland annat visats på Moderna Museet Stockholm, Göteborgs konsthall, Marabouparken, Växjö Konsthall, Zinkensdamm tunnelbanestation i Stockholm och på Bonniers konsthalls glasfasad.
 
ILMO (steel)
Fatima Moallim usually works with performance, where she processes the environment in which she finds herself, for instance by creating fleeting drawings directly on a wall, to be erased or painted over. In ILMO, Moallim has taken a place-specific approach and created her drawing in steel. The impression of a pencil tip tracing silhouettes and the trains of thoughts linger. She is faithful to her artistic language, as well as her thematic base where she often explores memories, exile and alienation.

 
The motif is a fictional memory mixed with the translation of the place, the physical space and its inherited stories. The viewer encounters a figure without hierarchies between what has been and what is; the boundary between memory and imagination is blurred. Memories or revised versions of the truth? All stories deviate from their origins, new stories emerge and are handed down. The artist challenges the notion of objective history writing.
 
Fatima Moallim, born in 1992 in Moscow, Russia, and raised in Växjö and Gislaved, lives and works in Stockholm. Moallim is a self-taught performance and visual artist and has participated both independently and in group exhibitions with her performances and video works. Her art has been exhibited at the Moderna Museet Stockholm, Göteborgs konsthall, Marabouparken, Växjö Konsthall, Zinkensdamm metro station in Stockholm and at Bonniers konsthall’s glass façade.
 
 
6. YEMISI WILSON
Augusta Augusta – En hyllning till Augusta Strömberg (marmor, diabas, järn)
 
Augusta Strömberg (1866–1955) ville bli porträttmålare och hon öppnade fotoateljé i Uppsala, men misslyckades. Hon kände sig förföljd och motarbetad. Tillsammans med religiösa grubblerier gjorde det att hon skrevs in på Ulleråkers Hospital. Hon fick den dåtida diagnosen dementia praecox (schizofreni) och kom att tillbringa sina sista 55 år på sinnessjukhus. Under dessa år fortsatte Augusta Strömberg att måla, många självporträtt men också porträtt av personal och medpatienter.
 
Yemisi Wilson har noga studerat formspråket i Augusta Strömbergs målningar samt det enda fotografi av Augusta som konstnären kommit över. Hon låter sina skulpturer växa fram, inifrån och ut, som om hon snarare hittar motivet i den inre volymen än i skikt och ytor. Slutresultatet blir ett janusansikte i marmor som både blickar ut över parken och in mot byggnaden. Skulpturen inkluderar ett porträtt utifrån fotografiet och en Augusta Strömberg gjord med ett formspråk hämtat ur hennes måleri. Den ena sidan är näpen och bekymmerfri medan den andra är inåtvänd och grubblande, men rakryggad. Utöver det taktila ryms något intimt i Wilsons Augusta-skulptur, i den dubbla naturen, lugnet, övermodet. Närheten till något större.
 
Augusta Augusta, an ode to Augusta Strömberg (marble, black diabase, iron)
Augusta Strömberg (1866–1955) wanted to become a portrait painter, and she opened a studio for photography in Uppsala, but it failed. She felt persecuted and thwarted. Together with religious musings, this led to her being admitted to Ulleråkers Asylum. She was given the now outdated diagnosis of dementia praecox (schizophrenia) and spent her last 55 years in mental hospitals. During these years, Augusta Strömberg continued to paint, creating many self-portraits but also portraits of staff and fellow patients.
 
Yemisi Wilson has carefully studied the design language in Augusta Strömberg’s paintings and the only photograph known of Augusta Strömberg. She lets her sculptures grow and take shape, from the inside out, as if she finds the motif in the inner volume rather than in layers and surfaces. The end result is a marble Janus face that looks both out over the park and towards the building. The sculpture includes a portrait based on the photograph and an imagining of Augusta Strömberg made with an artistic heritage inspired by her paintings. One side is sweet and carefree, while the other is inward-facing and brooding, but with a straight posture. In addition to the tactility, there is something intimate in Wilson’s Augusta sculpture, in its double nature, where calm merges with pride. A closeness to something greater.
 
Yemisi Wilson, born in 1968 in London, England, lives and works in Stockholm. She trained in Florence and Pietrasanta, Italy, where she has been active for about twenty years. She has studied at Il Bisonte Scuola Grafica and Scuola Libera del Nudo in Tuscany as well as Accademia di Belle Arti de Frienze and Facultad de los artes libres, at the University of Granada, Spain. Her art is represented in both private and public collections, including those of the Swedish Arts Council.
 
 
7. ALEX ROSA
Rosen (återvunnen textil, och lampdel, presenning, ståltråd, upphittad trädrot och sopmaskinsdel i plast)
 
Alex Rosa har tagit vara på Hospitalets grundläggande tanke om naturen som hälsofrämjande. Mentalsjukhusens verksamhet innehöll omfattande trädgårdsodlingar vid slutet av 1800-talet, något som övergavs i takt med psykofarmakas framväxt.
 
Trots den överdrivna skalan och materialprakten har konstnären skapat ett verk som känns både naturnära och organiskt. Maskrosplantan, som tronar upp sig längst fasaden, befinner sig i olika stadier av tillblivelse, växande och identitetssökande. Är dessa maskrosbarn, med sin seglivade natur och starka rotskott, ogräs eller nyttoväxt? Vem har rätt att bestämma?
 
Med hjälp av naturen, fantasi och lek undersöker Alex Rosa allt ifrån identitet och rådande normer till hur platser som omger oss också formar oss, hur vi oundvikligen styrs av samtidens strukturer. På ett lättsamt sätt vill konstnären visa hur vi både är formbara och föränderliga, inte helt olikt en trädgård. Ofta arbetar Alex Rosa med växter och djur just för att människan lättare kan relatera naturen till sitt inre och yttre liv.
 
Alex Rosa/Alex Backlund, f 1985 i Kovjoki/Jakobstad i Finland, är bosatt och verksam i Umeå. Alex Rosa är utbildad vid Konsthögskolan i Umeå och har deltagit i flera grupp- och soloutställningar både i Sverige och Finland. Alex Rosa har blivit tilldelad flera stipendier, bland annat Anna-Lisa Thompsons 2019.
 
The Rose (recycled textile and lamp shade, tarpaulin, steel wire, found tree root and a plastic part from a mechanical street sweeper)
Alex Rosa found the point of departure for the artwork in the Asylums’s basic idea of ​​nature as a source of healing. The mental hospital’s operations included extensive horticulture at the end of the 19th century, something that was later abandoned in favor of the expanded use of psychotropic drugs.
 
Despite the exaggerated scale and material splendor, the artist has created an artwork that seems organic and close to nature. The dandelion plant, ascending the façade, is in various stages of becoming, growing and identity-seeking. Are these survivors (colloquially called dandelion children in Swedish), with their tenacity and strong root shoots? Are dandelions weeds or useful plants? Who has the right to decide?
 
With the help of nature, imagination and playfulness, Alex Rosa examines everything from identity and prevailing norms to how places that surround us also shape us, how we are inevitably governed by contemporary structures. In a lighthearted way, the artist shows us how we are pliable and changeable, not unlike a garden. Alex Rosa often works with plants and animals as humans can more readily relate nature to their inner and outward lives.
 
Alex Rosa / Alex Backlund, born 1985 in Kovjoki / Jakobstad, Finland, lives and works in Umeå. Alex Rosa trained at the Umeå Academy of the Arts and has participated in several group and solo exhibitions in both Sweden and Finland. Alex Rosa has been awarded several scholarships, including Anna-Lisa Thompson’s in 2019.
 
 
8. MY LINDH
Luftrum (trä, armeringsjärn)
 
Vid Hospitalets uppförande år 1885 användes beräkningar för kubikmeter luft per patient. Antalet kubikmeter skiljde sig åt beroende på samhällsklass och patientkategori. Mest luft fick första klasspatienterna, medan de ickebetalande men lugna patienterna fick mindre. Allra minst fick de ”oroliga och osnygga” patienterna.
 
I My Lindhs verk gestaltas de olika luftrummen på ett påtagligt sätt med hjälp av tre ramkonstruktioner som rymmer varsin brits. Betraktaren välkomnas att ligga på britsarna och uppleva de olika utrymmena. Lindhs konstverk är situations- och tidsbaserade, hon söker ett slags tillstånd som betraktaren kan kliva in i. Genom närvaro, sorg, humor, förtröstan och inlevelse vill hon ställa frågor om vårt förhållande till plats, tid och historia. Det handlar om våra delade rum och hur vi blir till inför varandra, i relation till de erfarenheter och föreställningar vi bär med oss. Men också vilket handlingsutrymme som finns och för vem.
 
Förstaklasspatient: 39,5 m3
Lugn patient: 19,8 m3
Orolig patient: 16,7 m3
 
Samtliga mått utgår från Hospitalets delade rum och konstruktionerna har även samma takhöjd.
 
My Lindh, f 1972 i Eskilstuna, är bosatt och verksam i Stockholm. Hon är utbildad vid Konsthögskolan Valand i Göteborg och Konstfack i Stockholm (MFA). Lindhs arbeten har visats på bland annat Göteborgs Konsthall, Västerås konstmuseum, Färgfabriken och Konstnärshuset, samt internationellt Kunstverein München, the international Short Film Festival Oberhausen, Glogalleriet/Helsingfors Konstmuseum och Finska Institutet i Paris, med flera. Lindh har genomfört en rad offentliga verk och är representerad i flertalet samlingar, såsom i Statens konstråds, Uppsala kommun, Gävleborg län och Västerås konstmuseum.
 
Air Space (wood, rebar)
When the asylum was built in 1885, calculations were made for the number of cubic meters of air per patient. This number differed depending on social class and patient category. First-class patients received the most air, while non-paying but docile patients received less. The least amount of air was dedicated to ”anxious and unattractive” patients.
 
In My Lindh’s work, the various air spaces are designed in a tangible way with the help of three wooden frame constructions, each of which holds a bunk. The viewer is welcome to lie on the bunks and experience the different spaces. Lindh’s artworks are situation- and time-based; she seeks to create a state that the viewer can enter, physically and mentally. Through presence, sadness, humor, trust and empathy, she poses questions about our relationship to place, time and history. It is about our shared spaces and how we become who we are in each other’s presence and in relation to the experiences and ideas we bring with us. But also how much room exists for taking action and who has access to this space.
 
First-class patient: 39.5 m3
Calm patient: 19.8 m3
Anxious patient: 16.7 m3
 
All measurements are based on the asylum’s shared rooms, including the height of the ceiling.
 
My Lindh, born in 1972 in Eskilstuna, lives and works in Stockholm. She trained at Valand Art Academy in Gothenburg and at Konstfack in Stockholm (MFA). Lindh’s work has been exhibited at Gothenburg Art Gallery, Västerås Art Museum, Färgfabriken and Konstnärshuset, as well as internationally at Kunstverein München, the International Short Film Festival Oberhausen, Glogalleriet / Helsinki Art Museum and the Finnish Institute in Paris, among others. Lindh has carried out a number of public commission works and is represented in most collections, such as the Swedish Arts Council, Uppsala Municipality, Gävleborg County and Västerås Art Museum.
 
 
9. RUBEN WÄTTE
Djup
 
Ruben Wättes konstnärliga praktik rör sig mellan tillfälliga pedagogiska processer till beständiga konstverk i offentligheten. Han eftersträvar ständigt att skapa förståelse och förändring – både i sig själv och i sin omvärld. Detta genomsyrar hans arbete i alla led och ofta skapar han processer och verk med ett konstnärligt förhållningssätt som har för avsikt att utforska och berika lanskapet, det inre såväl som det yttre.
 
Verket Djup är på både ett performativt konstverk och ett improviserat jordkonstverk (land art). I anslutning till ett lusthus som hör till en av Ulleråkers gamla inhägnade rastgårdar genomför Wätte en sorts utgrävning tillsammans med en grupp vänner som på olika sätt kämpar med psykisk ohälsa. Grävandet är både terapeutiskt och äger rum i gruppens subjektiva inre landskap och arkeologiskt i det gemensamma fysiska landskapet. Genom varsamma terapeutiska samtal frilägger gruppen sina egna lager av trauman och begränsande livsmönster samtidigt som de ur jorden under gräsmattan försiktigt gräver fram spår från de tusentals människor som tidigare varit intagna som patienter på Ulleråkers psykiatriska sjukhus.
 
Ruben Wätte, f 1985 i Delsbo, Hälsingland är bosatt och verksam i Järna. Han är utbildad i bland annat Fri Konst vid Konstfack, Stockholm. Wätte har medverkat i flertalet separat- och grupputställningar och han har även givit ut två böcker. Under de senare åren har han inriktat sig mer mot offentlig gestaltning, konstnärliga forskningsprocesser och anarkistisk pedagogik. Lusthuset är ett fenomen som genom åren har återkommit på olika sätt i Wättes konstnärliga praktik.
 
Deep
Ruben Wätte’s artistic practice ranges from temporary pedagogical processes to permanent artworks in the public realm. He constantly strives to facilitate understanding and change – both in himself and in his surroundings. This permeates his work at all levels, and he often creates processes and artworks with an artistic approach that intends to explore and enrich the landscape, the interior as well as the exterior.

 
Deep is both a performative work of art and improvised land art. Adjacent to a gazebo that belongs to one of Ulleråker’s old fenced-in excercise yards, Wätte conducts a form of excavation together with a group of friends who all struggle with mental illness in various ways. The excavation is therapeutic and takes place individually in each participant’s subjective inner landscape, as well as communally and archaeologically in the public physical landscape. Through careful therapeutic conversations, the group exposes their own layers of trauma and life-limiting patterns while carefully digging out traces in the ground beneath the lawn, remnants of the thousands of people who had historically been admitted as patients at Ulleråker psychiatric hospital.
 
Ruben Wätte, born in 1985 in Delsbo, Hälsingland, lives and works in Järna. He is educated in, among other things, Free Art at Konstfack, Stockholm. Wätte has participated in several solo and group exhibitions, and he has also published two books. In recent years, he has focused more on public design, artistic research processes and anarchist pedagogy. The gazebo is a phenomenon that over the years has reappeared in various ways in Wätte’s artistic practice.
 
 
10. CHUN LEE WANG GURT
Kontoret (trä, cement)
 
Mellan det gamla mentalsjukhuset – som en gång kallades för själssjukhus – och vägen står ett skrivbord och en skrivbordsstol. En avskalad och abstraherad version av ett renstädat kontor. Svartmålade ytor reflekterar den starka sommarsolen, de omgivande träden. Skrivbordslådorna är utdragna och blottar sitt innehåll, fulla av cement. Stolen, kontoristens säte, är också fylld av cement. I kontrast till den renstädade ytan är cementen oredig och tung. Cement är någonting konkret, men här är formerna allt annat än konkreta och i en odefinierad grå färg – som minnen, händelser från generationer tillbaka. Kring gården formas en halv cirkel av lövträden, det liknar en amfiteater. En teaterscen utspelas på det tysta Kontoret.
 
Chun Lee Wang Gurt återkommer ofta till olika konstellationer av relationer i sitt konstnärskap. Det kan röra sig om relationen till vardagen, till samhället eller relationer mellan människor. Hennes formspråk är avskalat och intresset för konstruktion och matematik speglas i hennes experimentella installationer. Det finns ett poetiskt anspråk i mötet mellan material och form som ger konstverket ytterligare en dimension.
 
Chun Lee Wang Gurt, f. 1957 i Shandong, Kina, är bosatt och verksam i Stockholm. Hon är utbildad vid The Central Academy of Fine Arts i Beijing, Pratt Institute i New York och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Wang Gurt arbetat med en rad olika tekniker, media och uttryck i sitt konstnärskap och hennes konst finns representerad i många samlingar både nationellt och internationellt. Hon har även utfört flera offentliga gestaltningsuppdrag.
 
Office (wood, cement)
Out in the park, between the old mental hospital – which was once called a hospital for the soul – and the road, stand a desk and an armchair. A stripped down and abstracted version of a tidy office. Black-painted surfaces reflect the strong summer sun, the surrounding trees. The desk drawers, full of cement, are pulled out to expose their contents. The armchair, the clerk’s seat, is also filled with cement. In contrast to the clean surface, the cement is untidy and heavy. Cement is indeed concrete, but here things are indeterminate and vaguely gray in color. Like memories, events from generations past. Around the park, leafy trees form a semicircle, resembling an amphitheater. A performance is underway in the quiet Office.

 
Chun Lee Wang Gurt often returns to various constellations of relationships in her art. This can involve the relationship to everyday life, to society or relationships between people. Her artistic language is stripped down, and her interest in construction and mathematics is reflected in her experimental installations. There is a poetic element to the meeting between material and form that lends the artwork additional dimensions.
 
Chun Lee Wang Gurt, born 1957 in Shandong, China, trained at the Central Academy of Fine Arts in Beijing, the Pratt Institute in New York and the Royal Academy of Fine Arts in Stockholm. Wang Gurt has worked with a variety of techniques, media and expressions in her art, and her pieces are represented in many collections both nationally and internationally. She has also worked with several public art commissions.
 
 
11. ERIC MAGASSA
Jag längtar ömhet (laminerad reflexfolie på kantvikt aluminium)
 
Talldungen som strilar ljus genom trädkronor och mellan nakna stammar rymmer många lager av historier. I barken, likt huden, lagras minnen. Här arkiveras historia. Konstnären tar sig an platsen genom intuition, han dras till mystiken och det meditativa lugnet. Kanske är det platsen som tagit sig an konstnären? Linjerna är viktiga. Det horisontella och det vertikala – vägens raka länk mellan innerstad och förort, de månghundraåriga tallarnas långsamma men outtröttliga resning mot skyn, den djupa förankringen i jorden. Riktningar som talar om en historia, en expansion, en förbindelse mellan då och nu.
 
Eric Magassas konst växer ofta fram genom fragment och fria associationer i ett eko mellan det inre och det yttre. I sitt verk Jag längtar ömhet lyfter han patienten och poeten Lena Nilssons röst, och öppnar upp för fler berättelser. Historier som funnits i marginaler och utkanter, som inte fått ta plats. Han vill lyfta platsen och förbinda historien med Ulleråker genom en röst som levt där, en röst som ekar ”Jag längtar ömhet”.
 
Konstverkets titel är tagen från Lena Nilssons dikt med samma namn, ur hennes diktsamling Vattenorm (1967)
 
Eric Magassa , f.1972 i Linköping, bor och är verksam i Göteborg. Magassa studerade på Central Saint Martins, London och The Art Students League of New York. Han arbetar med måleri, fotografi och collage där han utforskar frågor om identitet, mellanförskap och dess koppling till minnen och platser. Masken är oftast en återkommande tematik, både som föremål och som gräns.
Tidigare utställningar: GIBCA 2019, Göteborg International Biennial for Contemporary Art och Modernautställningen 2018 på Moderna Museet, Stockholm.
 
I long for tenderness (laminated reflective foil on folded aluminum)
The pine grove – filtering light through its crowns and between bare trunks – harbors many layers of stories. In the bark, as in the skin, memories are stored. History is archived here. The artist approaches the place through intuition, drawn to its mystique and the meditative calm. Lines are important. The horizontal and the vertical – the straight road linking the inner city to the suburbs, the slow but assiduous rise of the centuries-old pines towards the sky, the deep rooting in the earth. Directions that convery a story, an expansion, a connection between then and now.

 
Eric Magassa’s art often emerges through fragments and free associations in an echo between the interior and the exterior. In his work I long for tenderness, he pays tribute to the voice of the patient and poet Lena Nilsson, making room for more stories. Stories that existed in the periphery, unnoticed. He wants to elevate the place and connect Ulleråker to its history through a voice that once lived there, a voice that echoes ”I long for tenderness.”
 
*The title of the artwork is taken from Lena Nilsson’s poem by the same name, from her collection of poems Vattenorm (1967)
 
Eric Magassa, born in 1972 in Linköping, lives and works in Gothenburg. Magassa studied at Central Saint Martins, London and the Art Students League of New York. He works with painting, photography and collage where he explores issues of identity, in-betweenness and its connection to memories and places. The mask is a recurring theme, both as an object and as a boundary.
Previous exhibitions: GIBCA 2019, Gothenburg International Biennial for Contemporary Art and Modernautställningen 2018 at Moderna Museet, Stockholm.

  • Hospitalet, UlleråkerUlleråkersvägen 40 A, Uppsala
  • 21 augusti–5 septemberDygnet runt
  • Gratis