LIVET! — en utomhusutställning i Ulleråker 22 augusti–6 september

Efter en vår präglad av håglöshet, sorg och avsaknad av konstupplevelser bestämde vi oss i Konstfrämjandet för att omvandla en inställd festival till en utomhusutställning. Under två veckor visar vi nu verk av tjugo Uppsalabaserade konstnärer i det gamla sjukhusområdet i Ulleråker.

Vi har valt titeln LIVET! för att den har en positiv klang och så att vi alla kan få en möjlighet att tänka på liv och framtid i stället för på sjukdom och nedläggningar. I utställningen finns skulptur, ljudverk, foto, video och installationer där konstnärerna reflekterar över livet i stort, men också över hur livet rent faktiskt ser ut idag och hur det kanske kommer att gestalta sig i morgon.

Utställningen aktiverar ett stort område kring Hospitalet, från Dag Hammarskjölds väg ända ner till årummet. I Hospitalet finns Konstfrämjandets kansli och de flesta deltagande konstnärer har sina ateljéer här. Att dagligen vistas i en miljö som bär så många spår av det liv patienterna levde präglar naturligtvis oss som verkar här. I utställningen kan man ibland ana paralleller mellan det tidigare sjukhuslivet och det levnadssätt vi har att förhålla oss till i idag.

Kulturen blöder under coronakrisen. Inställda och uppskjutna evenemang orsakar arbetslöshet och stora ekonomiska förluster för hela kulturlivet. Samtidigt vill vi tro att den senaste tidens nedstängning ska skapa större behov av kulturupplevelser hos den enskilda individen och att politikerna ska ge kulturen en mer framträdande plats i samhällsutvecklingen. LIVET! är därför också en manifestation för den fria konsten och för Hospitalet med dess omgivningar. Här vill vi i Konstfrämjandet se en aktiv miljö med plats för olika kulturella uttryck, som alla kan ta del av. Leve konsten!

Johanna Uddén, verksamhetsledare Konstfrämjandet Uppland

Konstnärernas fullständiga texter:

1 Anna Glantz
Craving the predictable future (Mélaina chóle)
(vindpapp)

Craving the predictable future handlar om hur vi människor sällan lever i nuet utan istället ständigt sysselsätter oss med att planera för framtiden – en slags outtröttlig önskan till att vilja förutbestämma livets gång. För många blev år 2020 ett abrupt avbrott i det strukturerade livet när vi plötsligt befann oss i ett mellanrum; en tid präglad av ovisshet och vanmakt, men det blev också en tid för eftertanke och reflektion.

Verket relaterar även till det historiska Ulleråker; en plats som för många också kom att bli ett slags mellanrum; en ofrivillig livspaus i väntan på att få återgå till livet utanför sjukhusets väggar.

Visuellt för Craving the predictable future tankarna till melankolin, i det här avseendet både sedd som ett allmänt känslotillstånd och som en kollektiv reaktion utlöst av förlust eller maktlöshet. Materialet, vindpappen med dess asfaltsimpregnering relaterar också till Mélaina chóle – den svarta gallan. Här gestaltad både som en kroppslig aspekt och som en symbol för emotionell bräcklighet, men också som ett spår av Ulleråkers historia och en liten erinran om den framtid som planeras i området…

2 Cecilia Levy
Drop
(mässingsrör)

Droppar. Som vattendroppar, droppsmitta, tårar… men kanske även som kristaller eller diamanter. Sorg men också hopp.

3 Anna-Maria Hällgren
Jordnära
(säng, jord)

Ekologi handlar om hur allt levande hänger ihop. Medan det inte finns någon tydlig vetenskaplig definition av vad som är levande, är det inte längre levande lättare att bestämma: det är när ämnesomsättningen upphör och nedbrytningsprocesser kan påbörjas. Men även det inte längre levande befinner sig i processer fyllda av liv bland maskar, mögelsvampar och mikroorganismer och förvandlas så till en grogrund för nytt liv.

4 Tam Hare
Everybody Gets it in the End
(blandteknik ‘non-painting’ relief on 475 g svart papper)

”…one cannot have the intelligible without reasons as minimal constraints of
thinking and action.”1

Everybody Gets it in the End är ett nytt disciplinärt angreppssätt på Tam Hares research om filosofiska spekulationer kring materialitet. Verket är del av ett pågående projekt i vilket han arbetar med att kritiskt undersöka olika självbestämda, regelstyrda och på varandra efterföljande metoder. Dessa metoder har utformats tillsammans med de oundvikliga händelser och fenomen som denna arbetsprocess genererar.

Tam refererar till sitt verk som en ’non-painting’. Genom att använda ett noggrant utformat system av regeldefinierade tekniker för materialtillämpning – blir verket och avsikten med det – en typ av estetisk och materiell upptäckt. Materialen bestående av både konst- och icke-konstprodukter har noggrant applicerats i olika lager.

Utförandet av den här lager-på-lagerstrukturen är en slags tvångsmässig vertikal appliceringsprocess; fram och tillbaka, uppifrån och ner. Arbetet är identiskt för varje enskilt lager då samma metod upprepas gång på gång. Den sista processen tar dock vid under utställningen. Det är här som den färdiga bilden slutligen blir till, eftersom den under kommer att utsättas för olika miljöaspekter som kommer att påverka verkets skapande och utseende.

Everybody Gets it in the End smälter slutligen samman med Tams långvariga forskning om antagandet av konstruerade, regelstyrda system och deras ”begränsningar”. Verket blir här en viktig del av hans spekulativa, kreativa praxis ”there is no mysticism or supernatural component in this enablement by self-imposed constraints”2 och därför återstår nu en nödvändig uppgift for Tam: att göra ”något” inom sådana ”begränsningar” istället för trots dem.

1 Negarestani, R. ‘The Inhuman (a quick read)’, TOY PHILOSOPHY [web blog], Critical Philosophy Program, The New Centre, 2019, 8 April 2018, part 4., https://toyphilosophy.com/2018/04/08/the-inhuman-a-quick-read/, (accessed 27 July 2020).
2 Ibid, part 5-1.

5 Agneta Forslund
Vilopaus
(plastgran, plastögon, betong, trä)

Det här verket heter Vilopaus och handlar om betydelsen av en paus. En påtvingad och ofrivillig lång paus kan betyda ångest och frustration vilket många som upplever just nu. Det kan också betyda återhämtning och plats för nya tankar och en chans till utveckling som följd. Alla har olika känslor och upplevelser av pausen, många kanske både positiva och negativa på samma gång.

Granen i installationen uppstod i arbetet med ett projekt som handlar om lycka och är ett försök att använda humor och glädje som arbetsmetod. Den har ett eget instagramkonto där den postar foton på sig själv på olika platser; fir.909.

Granen och betongavgjutningen av en bit mark är representanter för naturen och har därför fått ögon och tar en vilopaus på bänken längs promenadstråket som vilken person som helst. Det här verket handlar i grunden om vikten av att se naturen som subjekt och som något som behöver respekteras på samma sätt som mänskliga rättigheter behöver respekteras.

6 Natasha Dahnberg
Porträtt av En
(krukväxter, pinnar, kökshanddukar)

I detta pågående projekt med porträtt av olika växter intresserar jag mig inte bara för det som finns framför vita duken utan lika mycket för det som finns bakom. I utställningen väljer jag att placera mina objekt i kyrkogården som under många år använts för att begrava Ulleråkers patienter och personal som levde och dog här. Kyrkogården är en gräsplan med mur omkring. Här finns få gravstenar, människorna som ligger här har hamnat i glömska, vi vet inte deras namn eller födelse- och dödsdatum. Vad beror det på? Skammen att ha en psykisk ohälsa i släkten eller bara tidens gång?

Mina objekt består av växter som placeras framför en vit duk likt en människa som kommit till fotografen för att göra ett porträtt. Den vita duken sätter en i fokus för ett ögonblick, men kan inte skärma bort värden som finns bakom en.

7 Erik Hedman
Familjen
(trä)

Jag tänker på dem som var patienter här på sjukhuset. Deras isolering. Deras längtan. Deras minnen och deras fantasier. Jag ser paralleller till isoleringen under pandemin. För vissa av har saknaden av mänskliga kontakter varit förgörande. Jag tänker också på djuren, de som sitter och tittar på oss medan vi irrar omkring, kanske blir de kvar här långt efter oss.

8 Katarina Sundkvist Zohari
Händelser
(trä, virkad tråd)

Husets kropp får representera både hemmet och människan. Skeenden och händelser ger olika riktningar, tar oss till både inre och yttre förändringar. Goda som onda.

9 Elisabeth Bucht
Acka dacka
(ullgarn på trästomme, högtalare)
Ljud: Girilal Baars

Verket är ett yttre rum för det inre rummet där barnet inom oss lever. Där nollåringen, femåringen, tioåringen, femtonåringen – alla barnaåldrar – samexisterar i besökarens kropp. Där vi omsluts av tröst och trygghet, av värmande, mjuk omsorg och mödrars livsdrömmar för oss. Som ett livmodersrum.

10 Anna-Karin Brus
Long Lost Love
(platsspecifik installation: björk, foto, skylt

Livet har en stark inneboende kraft att gå vidare, även när det ser omöjligt ut.

11 Tomas Bodén
Nederbörd (62.9683246, 18.2549607)
(ljud, plasthink)

I ett slags audiellt frottage har jag återskapat minnet av regn mot en uppochnervänd hink.

12 Helena Laukkanen
Fläckfri
(video)

Rena fönster är en dygd sa min mor, medan jag som vuxen inte alltid hinner njuta av lukten av fönsterputs och fläckfria glas. Nu när tiden tycks gå en smula lång­sammare kanske det är dags att ta fram trasan och se livet lite klarare, där ute. Där livet alltjämt pågår.

Obs! Videon visas i konstnärens ateljéfönster och ses bäst i mörker.

13 Eva Björkman
VOID/tomrum, mellanrum
(plexiglas, snöre)

Jag tänker på hur tomrum, tomhet och isolering påverkar oss människor. Under det här halvåret har många av oss förstått hur viktiga våra sociala nätverk är. Och hur mycket vi har saknat våra mänskliga kontakter.

14 Henny Linn Kjellberg/Thommy Wahlstöm
Resonans
(MDF-trä, stålvajer)

Resonans uppkommer när ett oscillerande system driver ett annat system till att vibrera med en större styrka vid en speciell frekvens, resonansfrekvensen. Resonansfrekvensen kan liknas vid punkten på en livslinje där den representerar synkroniseringen i mänskliga relationer. Vi närmar oss varandra, glider isär och möts ibland i samklang.

15 Johanna Hästö
Talarstol
(billackerad barnstol av plast, stålrör)

Talarstol (Ställföreträdande Talarstol) skapades som en kommentar till Werner Aspenströms dikt Klockorna (som går att läsa längre ner) och visades i en minnesutställning vid Arkivhuset i Smedjebacken 2018 då poeten skulle fyllt 100 år.

I dikten, som Aspenström skrev på 1960-talet, står obemannade talarstolar uppställda över ett jordklot. Vad händer när dessa ordens monument lämnas övergivet tysta? Påminner diktens talarstolar om en möjlig dystopisk framtid där ord som makt, mandat och ansvar inte längre har en innebörd? 60 år efter att dikten skrevs är samma frågor än mer aktuella och framtidsdystopierna duggar tätt. I Aspenströms vackra dikt är framtiden ett här och nu i egen rätt, men den får mig samtidigt att längta efter ett nu som inte andas så förbannat mycket av efteråt. När jag läser dikten våren 2018 växer en bebis i min mage och jag ser en ny talarstol resa sig upp ur marken, mitt emellan dåtid och framtid.

En barnstol med bricka – en plats att bli matad, pulpet eller predikstol? Barnets ställning pendlar i samtiden mellan omhuldad upphöjdhet och rättslöshet. Hur kan vi tillskriva barn och framtida varelser mandat utan att lämpa över ett orimligt ansvar? Vad gör det möjligt för oss att inta de talarstolar vi bygger åt oss, att tillskriva språket betydelse och ta till orda?

Klockorna

Obestigna talarstolar överallt, i öknarna,
i städerna, på havsstränderna.
Tribuner och estrader, bräder lagda på bockar,
podier, förgyllda predikstolar,
alla obeträdda.
Mitt på Antarktis reser sig en talarstol,
huggen i is, obestigen.
På flygfälten har de glänsande trapporna
rullats fram, förgäves,
inga anländer.
Hängande på varandra, sensommarlystna,
ilar trollsländorna förbi.
Långt ute på slätten, där pilalléerna möts,
ringer en klocka, ringer och ringer
utan budskap i den klara höstluften,
i den väntande skogen, där svamparna ruttnar, viljelöst, sorglöst,
utan något att säga,
på väg ner i jorden, likt smältande klockor.”

(W. Aspenström 1960-tal)

16 Amanda Selinder
Avtryck
(indigofärg, växttryckt sidentyg, kopparrör)

Den spröda plantans röst sprids med vinden, fram och tillbaka vajar den och står kvar trots regnet, kylan och blåsten. Den har valt den här platsen. Rotspetsen har sökt sig fram och hittat det bästa läget utefter dess förutsättningar för att slå rot. Sakta har den tittat upp ur jorden, anpassat sig efter omgivningens nyckfullhet och utvecklat förunderliga strategier för att skydda sig själv men samtidigt gynna andra. Den spröda plantan minns, lämnar efter sig ett avtryck, ett fragment av sig själv.

17 Anna Haglund
Du står här
(ljud)

I det här verket skapar du själv innehållet samtidigt som du upplever det. Det dolda och det synliga. Kroppen på platsen och platsen genom kroppen. Du står här är en del av ett pågående undersökande av hur varandet, blicken och kroppslig erfarenhet skapar och förskjuter upplevelsen av en plats.
Rikta din mobilkamera mot qr-koden och sätt igång ljudfilen. Använd gärna hörlurar.

18 Sara Linderoth
No 45. Ljung plockad vid Hillesjön, Gävle, i maj 2019
(autoradiografi, UV-utskrift på plexiglas i ljuslåda)

Ett radiogram är en bild producerad med annan elektromagnetisk strålning än synligt ljus, exempelvis röntgenstrålning eller gammastrålning. En autoradiografi är ett radiogram där motivet självt är källan till strålningen.

Tillvägagångssätt:
Ljungväxten plockades, pressades, torkades och lades tillsammans med ett blad oexponerad storformatsfilm i en ljustät påse. Filmen framkallades efter ca 8,5 månad. Bilden hör till en serie autoradiografier av ett antal växter, svampar/lavar och jordprover som jag plockat söder om Hillesjön, Gävle kommun. Här föll det mycket regn med radioaktivt cesium direkt efter Tjernobylolyckan. Under sin levnad har ljungväxten tagit upp cesium från jorden. När cesiumet sedan sönderfaller avges gammastrålning som då exponerar filmen. På bilden syns konturerna av ljungväxten, liksom märken och annat som uppstått någon gång under produktionen av filmen, förvaring av filmen, exponeringstiden, framkallningsprocessen och/eller filmscanningen. Gammastrålning exponerar fotografisk film på samma sätt som synligt ljus, vilket fysikern Henri Becquerel var den första att upptäcka. Becquerel upptäckte radioaktiviteten av en slump 1896 vid undersökning av uransalter och skapade det första kända autoradiografiet.

Tjernobylolyckan 1986 blev ett nationellt trauma, framförallt för befolkningen i de områden där det radioaktiva nedfallet var som störst. En bidragande orsak var farans art, den kunde inte uppfattas av några mänskliga sinnen. Människor slutade plocka svamp och bär, många var oroliga för sina barn och deras framtid. Rennäringen drabbades hårt. Även om det gått över 30 år sedan haveriet gör det sig fortfarande påmint. Resterna finns kvar i vår natur. Fotografiet har traditionellt sett använts för att beskriva och gestalta omvärlden, men kameran hade lika svårt som det mänskliga ögat att få grepp om katastrofens omfattning. Trots begränsningarna har fotografiet i det här verket blivit ett hjälpmedel för att se de annars osynliga effekterna av olyckan.

19 Maria Nöremark
närområdenärtidnärhet
(furu, gran, lim, metall, färg)

Avstånden.
Distansen till platsen som är någon annanstans.
Antalet centimeter eller meter mellan oss.
Det som tidigare var nåbart är utom räckhåll.
Närområdet känns mer påtagligt.
Det absoluta närområdet: din utandningsluft – min inandningsluft.
Händelserna. Vädret. Mötena. Just här.

Det mest påtagliga denna annorlunda vår och sommar har för mig varit avstånden, de avstånd som tidigare har upplevts ”naturliga” har reviderats. I det stora och i det lilla. Alla kramar vi inte har kramats. Alla gånger vi hejdat oss i steget, backat och hållit ut avståndet och fått jobba emot kroppen som varit på väg i en annan riktning. Små, små omvägar eller korta stunder av väntan – först låta någon passera eller tänka färdigt i mjölkdisken – innan nästa steg. Alla resor och möten (privata såväl som i yrket) som inte blivit av för att mötet var tänkt att äga rum på en plats vi inte längre har möjlighet att ta oss till. De avstånd som vi normalt håller till varandra i professionella sammanhang har plötsligt upplösts då digitala möten har tagit oss rakt in i varandras hem. Semesterplaner bortom stängda gränser har ersättas av utflykter inom en begränsad radie – inte längre bort än att det går att säkra reträttvägen hem. Närområdets betydelse har ökat. En regnvattenmätare i plast i mellan pionerna i rabatten känns plötsligt nödvändig.

Ur mina tankar kring det som just nu är föddes ett behov av att bygga en väderstation, inte mätinstrumenten men den lilla byggnaden som inrymmer dem. De manuella mätningar som tidigare utfördes var tredje timme är nu automatiserade. Men de små byggnaderna har alltid fascinerat mig, de har något slutet, hemlighetsfullt över sig. Deras syfte är att skydda instrumenten för att de ska kunna ge så korrekta mätningar som möjligt. Upprepade lokala mätningar som bidrar till vår bild av helheten.